En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.
Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.
Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.
Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.
Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.
Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.
Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.
Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.
Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.
